Om författaren Kai Bruno

Att vara ung och välja vad man vill ägna livet åt är inte lätt. Själv hade jag många idéer om vad jag skulle utbilda sig till. Lusten att skriva har alltid funnits men som med mycket annat i livet sköts det upp för att annat tog plats. Mitt konstnärliga intresse var stort och jag gick konstskola och målade oljetavlor. Jag kom in på journalisthögskolan men tackade nej, främst för att jag hade planerat in en fyra månaders bussresa till Indien. Innan jag utbildade mig till läkare gick jag också några terminer på psykologlinjen. Jag specialiserade mig sedan till barnpsykiater och längre fram också till i vuxenpsykiater. Med åren har jag verkat på många olika arbetsplatser. Vid sidan av anställningarna har jag sedan 2006 en egen verksamhet där jag har haft skilda uppdrag.

Sedan hösten 2018 tar jag ut pension och arbetar deltid i mitt bolag. Det är trevligt att fortsätta möta patienter och arbetskamrater. Samtidigt kan jag ägna tid åt författarskapet, mina närmaste och andra aktiviteter. Fyra underbara barnbarn har kommit till de senaste åren.

17392806_10154435559308339_857563222_n.jpg

I mitt långa yrkesliv har jag mött familjer och människor i alla åldrar i svåra livssituationer. Det har utvecklat mig till att ha djup respekt för våra olika sätt att fungera och leva. Viljan med böckerna är att ge ett ansikte till det som avviker, till det som är annorlunda. Men böckerna är också en resa utanför verkligheten. Fascination har alltid funnits för det som är ouppnåeligt, för oändligheten i universum och det okända möte vi alla går mot till slut. Jag låter fantasierna vara sanna, oavsett vilka de är. Allt som tänks eller känns får liv just för att det är en del av det levande. I kontrast mot den krassa verkligheten suddas ibland gränserna ut. Samtidigt är det som karaktärerna drabbas av, deras sätt att tänka och handla och hur de sviktar psykiskt, utifrån mina erfarenheter som läkare och psykiater, inte orealistiska.

Samhällsutvecklingen har också påverkat mitt skrivande. Den minskade solidariteten och respekten för individen, bristerna i att samarbeta globalt trots hot om vår säkerhet och kollaps i miljön samt utvecklingen mot ett kontrollsamhälle är sådant som påverkar mig mest.

I böckerna finns, som det väl alltid gör, kopplingar till mig. Man kan säga att mitt eget spretade i livet hittade en tråd där längtan efter konstnärskapet, fascinationen för det ogripbara och drivkraften att förstå människan, kunde sättas ihop i berättelser. Delar av handlingen i Minnenas skuggor är lagd i Duvbo där jag bor sedan 1992. Solna (där jag bott i många år) och Stockholm skildras rikligt. I Silverhjärta utspelar sig handlingen på Södermalm. Skärgården som får en speciell betydelse är präglad av somrarna i Gryts skärgård som jag är uppväxt med. Mina föräldrar köpte stugan på 60-talet och jag har sedan en tid tagit över den.

Genom sprickan kommer ljuset utspelar sig i Falun och trakterna däromkring. I Dalarna har jag varit återkommande sedan jag föddes. Minnen finns från mina farföräldrars gård i Tällberg, midsommarfiranden, möten med vänner och släkt och mycket annat.

Uppväxtmiljön har säkert färgat stilen i böckerna. Poesin fanns ständigt närvarande, min mamma citerade gärna Boye och min pappa Fröding. Min mamma var konstnärlig och analytisk och styrdes lätt av känslorna. Jag har också arbetat mycket för att få ett uttrycksfullt språk, även med poetiska inslag. Däremot är karaktärer och handling en ren fiktion och har inga kopplingar till mig eller någon annan person. 

Utmaningarna i Trilogin Minnenas skuggor har varit flera. Att få fram ett konstnärligt språk har varit tidskrävande. En annan är att karaktärerna inte alltid håller isär verkligheten med sina inre upplevelser, vilket gör att det ibland flyter ihop. Att handlingen spänner över ett långt tidsförlopp, från 1960-talet till 2060-talet, medför en skildring av samhällsförändringar, och Silverhjärta, som är den sista i serien, utspelas i en framtidsmiljö. I Den blå safiren, som är den andra boken, utspelas handlingen efter döden i en limbovärld, vilket inte heller var lätt att beskriva. Miljön där är drömlik och fiktiv.

Genom sprickan kommer ljuset är lättare i sin karaktär än de tidigare böckerna. Det var roligt att göra research i Falun och kringområden. En och annan anekdot som berättats för mig har vävts in handlingen.

Att skriva Domaldavien var mycket utmanande. Den utspelar sig i en avlägsen framtid och i en fiktiv kultur som skiljer sig avsevärt från vår. Inspiration har jag hämtat från olika källor, som Max Tegemarks böcker. Men ursprungligen kommer idén med boken från en dröm. Jag befann mig i ett framtidssamhälle där allt var styrt, välordnat och lyckligt, men kände ändå obehag. Jag vaknade upp med en skrämmande känsla av att människorna i drömmen var kopior av varandra och tomma på känslor.

Syftet med Domaldavien är att göra ett framtidsdrama om artificiell intelligens, inte bara hotet mot vår säkerhet, utan också hur den formar om människan. Liksom i mina tidigare böcker finns nära skildringar av människan i sin miljö. Denna gång sker det i en avlägsen framtid i relation med artificiell intelligens. 

Trots den mörka framtoningen som ofta återkommer är viljan med böckerna att de ska inge hopp. Att de ska visa på att människor har gömda egenskaper som gör att de klarar av stora påfrestningar och kan vända utvecklingen. Att läsaren ska fyllas med värme för livet.

Utsikt från skärgårdshuset

Utsikt från skärgårdshuset